chokladmoral & dilemma

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i de senaste årens växande choklad-snobbism. Åtminstone har det poppat upp tre-fyra delikatessbutiker med specificering på kaffe, thé och dyra franska och belgiska chokladsorter i vår lilla stad. Istället för förtjust entusiasm får jag en obehaglig känsla av att något gammalt som borde ha sopats under mattan för länge sedan lever kvar och frodas mitt framför ögonen på oss. Klassamhället. Vem var den där kvinnan i päls jag mötte i dörren, som verkade vara så bekant med expediten? En stamkund? Själv har man råd att gå dit högst en gång per år. Jag har aldrig blivit bemött med ett leende i någon av de affärerna - bara en sådan sak. Man känner sig helt enkelt lite malplacerad. Jag skiter i alla som avfärdar klassamhällets fortbestånd med att "nu lever vi ju ändå på 2000-talet!"
och att sådana tankar åkte ut med badvattnet någon gång under tidiga 1970-talet. Men som hänt flera gånger förut: när något fenomen får en negativ klang byter det bara skepnad, men fortsätter likväl existera.



När jag blev vegan insåg jag snart att den där chokladbiten man gärna plockar åt sig när man står i kön i sin matbutik var ett minne blott. Men jag vägrar inse faktum innan jag har alla fakta på bordet och började således systematiskt gå igenom hela chokladhyllan från daim till guldnougat. BINGO! Anton Berghs choklad över 61% var både mjölk och smörfri!
Men Anton Bergh, det är ju snobbchoklad? Vilket jag också fick höra från min sambo redan när jag stod och höll i chokladbiten mitt i mina samvetskval. Ok, det var väl inte på allvar han påpekade det men, vilket tydligt är, lever klassamhället kvar och många sociala regler som hör därtill!